Att vara personlig utan att bli för privat

Stereotyper och utanförskap


Textad version

 

Jag är född och uppvuxen i Sverige med föräldrar som kommer från Nigeria. Men trots att jag pratar som mina svenska vänner, klär mig som mina svenska vänner, firar samma högtider som mina svenska vänner så råkar jag gång på gång ut för kollegor som frågar var jag kommer ifrån. Och svarar jag ”Stockholm” så är det som att de inte är nöjda, då frågar de ”men var kommer du ifrån på riktigt?” Mina kollegor menar säkert inget illa, men allt jag vill är ju att passa in. Jag är ju precis lika mycket svensk som mina kollegor men ibland kan den här typen av frågor få mig att tänka att jag inte hör hemma i Sverige. Men om inte detta är mitt hemland, vart hör jag då hemma? Jag har ju aldrig satt min fot i Nigeria…

Diskussionsfrågor

 

  • Har du någon gång varit med om att det tagits förgivet att en person är utlandsfödd eller är på ett visst sätt baserat på personens utseende eller bakgrund?
  • Har du någon gång varit med om en situation som fått dig att känna att du inte passar in (privat eller på jobbet)?

 

Att reflektera kring

 

Att vara nyfiken och vilja lära känna någon är för det mesta positivt. Men ibland kan det gå till överdrift. Vi måste göra skillnad på att vara personlig och privat.

 

Vi kan lära från det här exemplet, för att hjälpa oss att leva våra värderingar. Även om det inte finns en lösning, så kan vi reflektera kring följande åtgärder:

 

  • Vad är skillnaden mellan att vara personlig och att vara privat?
  • Ge exempel på frågor som är för privata/påträngande för att ställa till kollegor?